Virrpannan
Satt och pratade med en kompis angående mitt föregående "Klumpeduns"-inlägg och kom att tänka på ett annat tillfälle då min inre klantskalle gjorde sig påmind. Eftersom syftet med den här bloggen är att jag ska bjuda på mig själv så delar jag härmed med mig av denna episod:
Klass NV3C från Karolinska skolan i Örebro är på studiebesök på Forsmark för att tillägna sig fördjupade kunskaper om kärnkraftens förunderliga värld. Efter att ha blivit utrustade med vita rockar, plasttofflor och övrig stilren säkerhetsutrustning går guiden igenom säkerhetsrutinerna (stället är som ett fängelse!) och har kommit fram till ett par klistermattor vars uppgift är att fånga upp förlupna radioaktiva elektroner som fastnat under fötterna. Guiden säger något i stil med "Men de här använder vi bara i nödfall så ni behöver inte kliva på mattan". När han avslutar meningen spänner han plötsligt blicken i mig som befunnit mig långt borta i en dagdröm och uppfattar därför endast "...kliva på mattan". Jag känner mig lite generad över att inte ha lyssnat ordentligt och tar detta som en uppmaning varpå jag vill visa mig duktig och därför tar ett ivrigt skutt upp på mattan med båda fötterna.
Tack vare tystnaden och de något förbluffade blickarna som möter mig börjar jag sakta inse att jag har gjort bort mig. Denna insikt förstärks av ett annat faktum: Jag sitter fast. Lika fast som ett envist burklock. Lika orubblig som Mount Everest står jag där eftersom den satans mattan är behandlad med någon form av muterat übersuperlim. Tydligen ska man bara kliva på mattan med en fot i taget för att ha möjlighet att dra sig loss. Men även denna viktiga detalj missade jag. Med gemensamma krafter lyckas mina klasskompisar tillslut dra loss mig från mattan och jag beslutar mig för att hålla mig i bakgrunden och lyssna uppmärksamt under resten av studiebesöket. Detta lyckas jag också med och jag känner mig riktigt nöjd när vi kommer ut igen efter att ha gått igenom alla kontroller och säkerhetsportar. Då blåser en kall nordanvind genom mitt hår och jag kommer plötsligt på att jag har glömt min mössa inne i detta svenska Fort Knox. Som sagt, ibland vill man bara ta semester från sig själv....
Som tur är tar vår fysiklärare Kjell-Åke på sig uppgiften att ta sin in i denna välbevakade högborg och hämta min lilla mössa igen. Han var själv obotligt tankspridd och kände kanske lite sympati med mig.
Den som sa att tankspriddhet är charmigt kan omöjligt lida av det själv!
Idag fyller min lilla mamma år! Vi ska åka hem till mormor senare och fira både henne och mig lite i efterskott med smörgåstårta (som jag delvis tänker ta på mig äran för, även om det mest blev kladd och katastrof) och annat gott!
Forsmarks kärnkraftverk
Klass NV3C från Karolinska skolan i Örebro är på studiebesök på Forsmark för att tillägna sig fördjupade kunskaper om kärnkraftens förunderliga värld. Efter att ha blivit utrustade med vita rockar, plasttofflor och övrig stilren säkerhetsutrustning går guiden igenom säkerhetsrutinerna (stället är som ett fängelse!) och har kommit fram till ett par klistermattor vars uppgift är att fånga upp förlupna radioaktiva elektroner som fastnat under fötterna. Guiden säger något i stil med "Men de här använder vi bara i nödfall så ni behöver inte kliva på mattan". När han avslutar meningen spänner han plötsligt blicken i mig som befunnit mig långt borta i en dagdröm och uppfattar därför endast "...kliva på mattan". Jag känner mig lite generad över att inte ha lyssnat ordentligt och tar detta som en uppmaning varpå jag vill visa mig duktig och därför tar ett ivrigt skutt upp på mattan med båda fötterna.
Tack vare tystnaden och de något förbluffade blickarna som möter mig börjar jag sakta inse att jag har gjort bort mig. Denna insikt förstärks av ett annat faktum: Jag sitter fast. Lika fast som ett envist burklock. Lika orubblig som Mount Everest står jag där eftersom den satans mattan är behandlad med någon form av muterat übersuperlim. Tydligen ska man bara kliva på mattan med en fot i taget för att ha möjlighet att dra sig loss. Men även denna viktiga detalj missade jag. Med gemensamma krafter lyckas mina klasskompisar tillslut dra loss mig från mattan och jag beslutar mig för att hålla mig i bakgrunden och lyssna uppmärksamt under resten av studiebesöket. Detta lyckas jag också med och jag känner mig riktigt nöjd när vi kommer ut igen efter att ha gått igenom alla kontroller och säkerhetsportar. Då blåser en kall nordanvind genom mitt hår och jag kommer plötsligt på att jag har glömt min mössa inne i detta svenska Fort Knox. Som sagt, ibland vill man bara ta semester från sig själv....
Som tur är tar vår fysiklärare Kjell-Åke på sig uppgiften att ta sin in i denna välbevakade högborg och hämta min lilla mössa igen. Han var själv obotligt tankspridd och kände kanske lite sympati med mig.
Den som sa att tankspriddhet är charmigt kan omöjligt lida av det själv!
Idag fyller min lilla mamma år! Vi ska åka hem till mormor senare och fira både henne och mig lite i efterskott med smörgåstårta (som jag delvis tänker ta på mig äran för, även om det mest blev kladd och katastrof) och annat gott!
Forsmarks kärnkraftverk
Kommentarer
Postat av: Camilla
Åh vilket dåligt minne jag har, minns inte denna underbara berättelse. Känner dig dock tillräckligt väl för att inse att det helt klart är en sann historia =) (och din virrighet ÄR charmig!)
Postat av: emelie
Jag minns! Framför allt Kjell-Åkes hämta-och-eller-leta-reda-på-virres-mössa-mission är väldigt tydligt.
Trackback
