Virre

...som jag bloggade sist. Jag börjar redan visa prov på min bristande självdiciplin. Får skylla på en tripp till Göteborg som visade sig från sin sämsta sida när det gällde vädret, men bjöd på en show som var helt underbar! (återkommer till det). När man sedan kom hem till knäckebrödsland var det dags att ta tag i verkligheten igen iform av vetenskapliga texter som ska sammanfattas, en C-uppsatsinledning som totalsågades och skulle skrivas om och en bångstyrig häst som utvecklad en oresonabel rädsla för tallgrenar...
Men igår avslutades den jobbiga delen av veckan med en heldag i skolan och en pinsamt dålig hoppträning. Mina ambitioner att rida världscuptävling på Scandinavium stampades ner ordentligt i torven i ridhuset och lär inte våga visa sig på väldigt länge...
Men men! Snart är det dags för en ny vecka och nya tag. Ikväll blir det tacobuffé på kåren och filmmys med Erika :) På tisdag är det äntligen dags för Propellern (arbetsmarknadsdag på skolan som jag har varit med att organisera, fråga mig inte varför den kallas för Propellern. Ingen verkar veta, och ingen verkar heller veta hur man ska marknadsföra något som har ett så enormt löjligt namn) sedan har man en sak mindre att oroa sig för.
Om en vecka bär det av till Öret igen. Mys med hemkommen pojkvän, tacos hemma hos taco-dikatorn Linda och ytterligare lite födelsedagsfirande. Så nästa vecka har mycket roligt att bjuda på!

För er som är totalt ointresserade av hästar och allt som följer med dessa kan sluta läsa nu för resten av inlägget kommer att ägnas åt havremoppar i alla former.

Var ju som sagt på Göteborg horseshow föregående helg och svävade på små rosa moln från ögonblicket jag klev in på Scandinavium tills jag klev ut igen över tolv timmar senare (mina fötter var INTE nöjda med mig). Trots att jag fick gå upp klockan 4:15 för att komma med tåget var varje del av dagen perfekt in i minsta sekund. Började med att gå en timma på mässan innan första showen började, och när jag kom in och kände lukten av läder och såg alla shabrak, skydd, transporter, grimmor m.m. så kändes det som att jag hade dött och kommit till himlen (för er som börjar fundera på ifall det står riktigt rätt till huvudet på mig så kan jag lugna er med att det här med att känna obeskrivlig lycka vid synen av ett babyblått shabrak är något som bara en inbiten hästfantast kan förstå).
Klockan tio var det dags för de första tävlingarna. På lördagen var det till största delen hopptävlingar så mitt hoppintresse blev ordentligt tillfredsställt. Jag tycker att det bästa med tävlingarna är ärevarvet på slutet. På bedömningstävlingen för ponnyryttare vann en 16-årig tjej och hon blev så tagen att hon började gråta av glädje när de intervjuade henne efteråt. Tänk vad häftigt att får rida ärevarv som vinnare på Scandinavium när man bara är 16 år och hela publiken hejar. Mäktigt!





Efter hopptävlingar, agility med busiga hundar och mycket annat var det dags för finalen i Gymkhana eller Mounted Games som det internationella namnet är. Sverige låg först inför de avslutande grenarna före Irland, Wales och Skottland. Men tillslut vann Irland. Det var sjukt häftigt när hela publiken var med och skrek och hejade och jag var så inne i det som hände nere på arenan att jag höll på att trilla av stolen. Det är lite smått knäckande att se de där små tjejerna och killarna smidigt skutta upp på sina ponnies i full galopp när man själv måste ha pall för att komma upp på sin 1,40m höga medryttarhäst varje gång man ska rida barbacka.



Sveriges lag är de som har gul-blå tröjor och hjälmöverdrag


Den här grenen vann iallafall Sverige:)

Lagom till kvällens föreställning kom Linda och vi satt till en början precis vid sargen när den internationella tävlingen Göteborg Trophy avgjordes (man kunde se oss på tv-sändningen sen)   ;)


Linda Heed


Allra sist avgjordes finalen i fyrspann och då de som tävlar vill att publiken ska låta så mycket som möjligt för att hästarna ska bli ännu mer taggade klappade och hejade vi så mycket att handflatorna sved  och rösten brast efteråt :) Tyvärr tog mitt batteri i kameran slut så jag kunde inte filma :( Men jag hittade ett klipp från Globen i december.



Självklart är det mycket häftigare att se det live, men man kan ändå förstå känslan och bli imponerad av kuskarna som lyckas att smidigt styra runt sina hästar i maratonhindren.

Jaha, då var hästkvoten i den här bloggen fylld för ett tag framöver. Någon som har förslag på en Virre-historia som jag kan skriva om i nästa inlägg? Om inte annat kan jag ju förklara varför jag omnämns som "Busskortet" i Måndagsklubbens blogg :)

Nu ska jag ut i solen!

/ Virre

...måste vara bland det mest irriterande som finns! Man kan gnugga och skrubba tills fingrarna är helt skinnflådda men när tröjan torkat dyker fläcken upp igen och flinar lika hånfullt som en stöddig tonåring, och inget fläckborttagningsmedel i världen hjälper. Frustrerande!

En annan sak som är lite frustrerande är att Kasper sover hela dagarna för att orka hålla mig vaken hela nätterna. Inatt vaknade jag tillexempel av att han satt på min kudde och lekte med mina öronproppar medan de fortfarande satt kvar i mina öron. När jag drog täcket över huvudet för få vara ifred satte han sig istället på mitt ansikte så att jag höll på att kvävas. Då jag sparkat ut honom ur sängen hämnades han genom att pilla på mammas väckarklocka tills han på något sätt lyckades stänga av den så att hon höll på att försova sig imorse.
Inte så konstigt att han är trött på dagarna.



Då det här blir sista inlägget innan helgen eftersom jag åker till Göteborg imorgon (klockan 05:51 !) och lämnar min numera något kantstötta datorn hos pappa, tänkte jag avsluta veckan med en Virre-gör-bort-sig historia :)
Har redan nämnt mobilen-rödfärgen episoden så här kommer den i full version:

Sommaren 2005 fick jag jobb som hästskötare hos Mrs Nowell-Smith i England. Några veckor innan jag skulle åka köpte pappa en ny mobil till mig eftersom den jag hade var operatörslåst och därför inte skulle gå att använda med ett engelskt abbonemang. Som tack för hjälpen hjälpte jag till att måla det nya staketet. Utrustad med färgburk, penslar, handskar och ett av papsens blåställ, modell större, satte jag igång.
Innan han gick ner i snickarboden sa far ironiskt nog åt mig att lämna min nya mobil inomhus så att jag inte skulle förstöra den och jag lovade att göra det så fort min dåvarande chef hade hört av sig och bestämt möte. Efter att jag hade målat ungefär halva staketet (samt mig själv och grannens katt) ringde mycket riktigt mobilen. Efter ett kort samtal skulle jag lägga ner telefonen i en av de stora fickorna på blåstället igen men missade hålet på fickan, varpå mobilen med ett plask for rakt ner i burken med rödfärg... "Ooops!"
Min pappa är inte direkt omtalad för sitt lugna och jämna humör och medan jag kände hur paniken steg såg jag framför mig bilden av när Homer stryper Bart, fast med mig själv i Barts ställe.



What to do? Vid det här laget hade paniken blommat ut och det enda jag kom på var:
"Jag måste spola av den!"
Ett par minuter senare kliver pappa in genom dörren och får syn på mig när jag står i badrummet och sköljer av min sprillans nya mobil i handfatet...om den inte var trasig innan så var den ju definitivt bortom räddning efter den behandlingen.
Nu i efterhand kan jag erkänna att det inte var en av mina bästa idéer vilket, min far också talade om för mig med hjälp av ord som inte lämpar sig att skriva här.

 Nej nu måste jag samla lite motivation och börja läsa och sammanfatta de här urtråkiga metodartiklarna i kurskompendiet. Blääääääää... Ska nog gå och köpa lite plugg-godis först :)

/Virre

...har jag över hela mitt tangentbord och mina händer eftersom Kasper precis nös tre gånger i rad utan att hålla för munnen. Pälsdjursallergiker har man ju hört talas om, men allergiska pälsdjur?

Jag har många gånger hävdat att den fumlighet och tankspriddhet som jag är begåvad med till stor del beror på genetiskt påbrå och förra våren fick jag bevis för min hypotes.
Min mor skulle komma upp till Falun för att hälsa på och lämna några kartonger med saker som tillhörde mig. Eftersom mamma har magisterexamen i att åka vilse gav jag henne en busenkel vägbeskrivning hem till mig som skulle hjälpt en blind mört på flakmoppe att hitta rätt. Full av optimism sa jag åt henne att ringa när hon närmade sig så att jag hann börja med maten. Efter ett par timmar ringde hon och meddelade att hon befann sig i Grängesberg. Utmärkt tänkte jag, då är det ungefär en och en halv timme kvar innan hon är här. Dock ringde mobilen igen knappt en timme senare, men då jag vet att min mor gärna kör som om hon stulit både bil och bensin var jag inte allför chockad. Jag hörde på en gång att hon var väldigt irriterad:

"Du är ju värdelös på att beskriva vägen! Nu har jag åkt mot centrum precis som du sa men det finns inga skyltar mot Lugnet!!"

Fast besluten att inte tappa tålamodet ber jag henne förklara var hon är och hon berättar att hon parkerat vid busstationen mitt emot Park Inn. Min hjärna jobbar på högvarv för att försöka lista ut var hon har hamnat eftersom det vad jag vet inte ligger något Park Inn vid busstationen.

"Ok, mamma. Vänd bilen så att du har sjön på vänster sida, tågstationen bakom dig och järnvägsspåren på höger sida och åk ut mot Svärdsjögatan igen."

"Det finns ingen sjö här! Ingen tågstation heller!"

"Eh...nähä? Men du sa ju att du var vid busstationen?"

"JA!"

Alla som varit i Falun vet att tågstationen och busstationen ligger på samma ställe. Jag fattar därför ingenting. Var är hon egentligen?! Vi dividerar länge fram och tillbaka men jag blir mer och mer förvirrad och känner hur mitt tålamod börjar ta slut.

"Vänta, här kommer det någon som jag kan fråga" fräser hon och jag hör hur hon öppnar bildörren och hojtar:
"DU! Ursäkta men min dotter är urdålig på vägbeskrivningar, kan du förklara hur jag kommer till Svärdsjögatan?"

Jag hör hur någon som låter som en ung kille svarar på bredaste dalmål:
"Svärdsjögatan? Den ligger ju i Falun, då får du åka ut på riksväg 50 igen..."

Då faller allting på plats.
"Men mamma, du är ju i BORLÄNGE! Det är väl inte så märkligt om min vägbeskrivning inte stämmer när du är i fel stad!"

Det blir knäpptyst i andra änden. I bakgrunden hör jag hur dalmasen fortsätter:
"Så kommer du ner för en låååång backe, där finns det en rondell som du ska åka rakt fram i. Så ser du Rusta på höger sida...öh, här får du nog inte stå föresten."

Något som skulle kunna vara en buss tutar plötsligt och mamma säger snabbt och generat:
"Jaha... jag ringer dig sen.." Sen lägger hon på.
När hon ringer upp igen en halvtimme senare har hon lyckats irra sig upp till en grillkiosk i närheten av högskolan. Hon var iallafall i rätt stad och tillslut kom hon även fram till min lägenhet.

Det finns massor med liknande historier om min mamma som jag skulle kunna berätta för att förklara varför jag är som jag är (som den gången vi var på en pizzeria och hon ställde tallriken för nära bordskanten varpå hon vispade till den så att pizzan, med bearneisesås och fläskfilé, gjorde en fin bakåtvolt och landande upp och ner i hennes knä) men jag vill inte hänga ut henne mer här.

En bild säger ju mer än tusen ord, därför lägger jag upp en relativt nytagen bild på min pappa och hans kusin Lennart för att påvisa att även arvsanlagen från den sidan av släkten till viss del måste ha påverkat min genetiska uppsättning på tvivelaktigt sätt. Min far är han till vänster:



Förstår ni vad jag menar?

Idag ska jag och mamma på något vis lyckas få in en stege, en golvlampa, en taklampa, en stor tavla, en mindre tavla, en katt, några väskor och diverse annat i hennes lilla Ford Escort för att sedan fara vidare mot Norrköping.
Igår firade vi både hennes och min födelsedag hemma och mormor och senare hemma hos mamma med hennes kompisar. Min morbror kom också förbi! Han var i Örebro för att träffa en kund. Nu har jag träffat honom två gånger på mindre än ett halvår, det måste var något slags rekord.

Kan någon förklara hur man lyckas spilla på insidan av tröjan?!

/Virre